Den Gråa Nostalgin
Människan är ett konstigt djur. Jag har märkt, genom observation utfört på mig själv, att jag behöver en viss dos av nostalgi för att känna att mitt liv är komplett. Det är en mycket konstig känsla - när allting går bra i livet, när allt är enkelt och fungerar - då känner jag mig lite vardagssmutsig, vanlig och ouppfylld. Som om jag kommer bort från den värkande sanningen. Men, då och då, hör jag en låt (vanligtvis Balasevic eller Winnerbäck eller så) och den fluffiga (ordet "mellow" kommer till mig) nostalgin börjar sprida sig i kroppen.
Ofta får jag bara en text rad i minnet... nyss var det "väntar på en vardag i November"... och sen kommer minnesbilderna... jag känner lukten... ser ljussättningen en viss dag som inträffade för flera år sedan. Ah - så härligt det var. När man gick i tvåan på universitetet, och ens största problem var att klara NUMEN och få hångla med en söt och ensam tjejunge innan Herrgårns vakter körde ut alihoppa. Tiden då vi promenerade till skolan och alltid kom för sent och när varje ny dag KUNDE innehålla en överraskning, en förbättring. HOPPET var runt hörnet, det skulle bli bättre, vi skulle nå högre, och om vi hade lite kul under tiden, så skadade väl det inte. Nu har vi nått högre, vi har blivit bättre... men förlorat hoppet om att saker och ting kan bli avgörande anorlunda, bara jag fick prata med henne i 10 minuter... hon ni vet... rödhåriga... :-)
Och nu sitter jag här i Kalifornien, och upplever en helt ny typ av nostalgi. Jag kallar det den gråa nostalgin. Jag kan sitta på en uteservering, dricka min öl, och längta mig bort till gråa dagar, kall krispig morgonluft, cykelturen till jobbet... saker som förr gjorde mig sjuk av tristess. Jag vet inte om det är Sverige eller min ungdom jag saknar. Kanske både och i en härlig blandning.Men en sak har jag lärt mig. Åtminstone logiskt, på ytan. Det som händer idag, och verkar vara fullständigt normalt, vardagligt, det kommer jag att sakna om 5-10 år, och drömma mig tillbaka till. Det verkar finnas en inbyggd njutningsfördröjare i mig - jag kan njuta av saker först i bakspegeln, först när de tar slut, först när de blir minnesbilder...
Ja.. människan är ett konstigt djur (som murmeldjur ungefär, hehehe) (detta påminde mig om anna J...)
Människan är ett konstigt djur. Jag har märkt, genom observation utfört på mig själv, att jag behöver en viss dos av nostalgi för att känna att mitt liv är komplett. Det är en mycket konstig känsla - när allting går bra i livet, när allt är enkelt och fungerar - då känner jag mig lite vardagssmutsig, vanlig och ouppfylld. Som om jag kommer bort från den värkande sanningen. Men, då och då, hör jag en låt (vanligtvis Balasevic eller Winnerbäck eller så) och den fluffiga (ordet "mellow" kommer till mig) nostalgin börjar sprida sig i kroppen.
Ofta får jag bara en text rad i minnet... nyss var det "väntar på en vardag i November"... och sen kommer minnesbilderna... jag känner lukten... ser ljussättningen en viss dag som inträffade för flera år sedan. Ah - så härligt det var. När man gick i tvåan på universitetet, och ens största problem var att klara NUMEN och få hångla med en söt och ensam tjejunge innan Herrgårns vakter körde ut alihoppa. Tiden då vi promenerade till skolan och alltid kom för sent och när varje ny dag KUNDE innehålla en överraskning, en förbättring. HOPPET var runt hörnet, det skulle bli bättre, vi skulle nå högre, och om vi hade lite kul under tiden, så skadade väl det inte. Nu har vi nått högre, vi har blivit bättre... men förlorat hoppet om att saker och ting kan bli avgörande anorlunda, bara jag fick prata med henne i 10 minuter... hon ni vet... rödhåriga... :-)
Och nu sitter jag här i Kalifornien, och upplever en helt ny typ av nostalgi. Jag kallar det den gråa nostalgin. Jag kan sitta på en uteservering, dricka min öl, och längta mig bort till gråa dagar, kall krispig morgonluft, cykelturen till jobbet... saker som förr gjorde mig sjuk av tristess. Jag vet inte om det är Sverige eller min ungdom jag saknar. Kanske både och i en härlig blandning.Men en sak har jag lärt mig. Åtminstone logiskt, på ytan. Det som händer idag, och verkar vara fullständigt normalt, vardagligt, det kommer jag att sakna om 5-10 år, och drömma mig tillbaka till. Det verkar finnas en inbyggd njutningsfördröjare i mig - jag kan njuta av saker först i bakspegeln, först när de tar slut, först när de blir minnesbilder...
Ja.. människan är ett konstigt djur (som murmeldjur ungefär, hehehe) (detta påminde mig om anna J...)
posted by Vanja at
12:46 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home